Varför skäms man för att man är arbetslös?

Ämnen

• Arbetslöshet

Arbetslösheten är svår att bemöta och acceptera. Det kan vara besvärande att tala om sin egen arbetslöshet, man kanske hellre använder ”mellan två jobb” eller ”friherre” istället för att använda ordet arbetslös. Varför orsakar arbetslösheten sådana känslor hos oss?

Vår kulturella inställning till arbetslöshet bottnar troligen i den tiden när samhällets framgång var beroende av att alla, eller åtminstone de flesta, deltog i det gemensamma arbetet. Industrialiseringen och övergången till lönearbete ändrade inte nämnvärt den här konstellationen, eftersom man samtidigt byggde upp ett självständigt Finland och senare ett välfärdssamhälle. Krigen kan också ha påverkat vår uppfattning om att alla ska delta. Den gemensamma insatsen var den avgörande faktorn för framgång.

Det här kulturella bagaget kan vara orsaken till att det känns som om man inte gör sin andel i samhället när man är arbetslös. Även politiker och lagstiftare kan sätta press på arbetslösa. Personer som själva är i arbetslivet kan också ha fördomar. Den mest destruktiva kritiken är dock oftast den som den arbetslösa riktar mot sig själv.

Man skulle tro att vi lämnat dessa förlegade inställningar bakom oss för länge sedan, men så är inte fallet. Det här kan bero på att vi fortfarande har sådana strukturer och tankemönster i samhället som upprätthåller dem.

Orsakerna bakom arbetslöshet

Det som kanske mest påverkar vår syn på arbetslöshet är vår uppfattningen om vad den beror på. Förmodligen åtgärdar man också arbetslösheten på olika sätt, beroende på om den betraktas som samhällets eller som individens fel.

Finland byggdes upp som ett jordbrukssamhälle där arbetslösheten inte ens ansågs vara ett problem. Det var först i och med industrialiseringen och avlönat arbete som arbetslösheten identifierades som ett socialt problem. Orsaken till arbetslösheten låg dock i produktionssätten och lönearbetssamhället. Den arbetslösa var arbetslös eftersom det inte fanns något arbete. Arbetslösheten åtgärdades genom att man ordnade jobb och den största farhågan var att de arbetslösa skulle hamna i “agitatorernas klor”.

Under årens lopp har man identifierat friktions- och säsongsarbetslöshet, konjunkturell och strukturell arbetslöshet. Friktionsarbetslöshet uppstår till exempel mellan två jobb, när det nya jobbet inte börjar genast efter att det gamla slutar. Säsongsarbetslöshet är typiskt i branscher där tillgången till arbetet är beroende av säsongen, som till exempel för asfaltsarbetare eller arbetstagare vid skidcenter. Den konjunkturella arbetslösheten uppstår då jobben minskar vid lågkonjunkturer.

Den strukturella arbetslösheten är däremot svårare att påvisa och dess andel av den totala arbetslösheten grundar sig alltid på en uppskattning. Som namnet antyder är det strukturerna i samhället som orsakar strukturell arbetslöshet. Till exempel höga och centralt reglerade löner, oflexibla arbetsvillkor, högt utkomstskydd och faktorer som hör samman med arbetskraftens struktur, t.ex. ålder och geografiskt läge, påverkar arbetskraftens efterfrågan och utbud.

Felaktiga resonemang

Sedan lågkonjunkturen på 90-talet har åtgärdandet av arbetslösheten fokuserat på den strukturella arbetslösheten och på att öka sysselsättningen. Strukturella faktorer har ansetts störa arbetsmarknadens funktion. Många strukturella faktorer kan emellertid inte åtgärdas genom direkta politiska åtgärder, vilket har lett till att utkomstskyddets nivå, förutsättningar och villkor har fått alltför stor uppmärksamhet.

Om vi kombinerar det strukturella synsättet med uppfattningen om att arbetslösheten ökar om de arbetslösa har det för bra ställt, resulterar det i ett tankemönster som bygger på att arbetslösheten är den arbetslösas eget val. Detta har i sin tur styrt politiken till att sköta arbetslösheten genom att “uppmuntra” arbetslösa att välja arbete framom arbetslöshet. Arbetslösa får inte ha det alltför bekvämt och därför har man tagit – och tar – fram olika aktivitetsmodeller för att ”motivera” de arbetslösa.

Det här resonemanget utgår från att arbetslösheten främst är en fråga om hur aktivt den arbetslösa söker jobb. Om man godtar detta argument ligger tanken om att arbetslösheten är individens eget fel ganska nära. Det här tankesättet återspeglas i hur vi använder språket, som vår nyligen genomförda studie visar. Studien finner belägg för att negativa ord förknippas med arbetslöshet och arbetslösa.

Ond cirkel

Eftersom ökad sysselsättning i första hand anses vara lösningen på det underskott som ökade kostnader medför, fokuserar man framför allt på åtgärder som minskar arbetslösheten. Det leder till att våra bakomliggande tankar om hur man åtgärdar arbetslösheten lyfts fram och kan därigenom styra våra åsikter om arbetslöshet.

Enligt forskning förknippas arbetslösheten emellertid med minskad välfärd och arbetslösheten upplevs som en svår situation. Det här är inte en direkt följd av arbetslösheten, utan snarare av att arbetet kan vara en central faktor för individens självkänsla. Minskade inkomster begränsar också valfriheten och förmågan att upprätthålla eller öka välbefinnandet.

Den skam man upplever som arbetslös kan således bero på arbetscentrerade värderingar, och den kan bli större om vi upplever att välbefinnandet minskar. Det är inte heller långsökt att anta att välbefinnandet minskar då känslan av skam ökar. På så sätt kan det hur vi uppfattar och förhåller oss till arbetslöshet leda till en ond cirkel som i värsta fall leder till försämrad funktionsförmåga hos den som är arbetslös.

Bort med skammen

Att kunna bryta den onda cirkeln skulle kräva en noggrannare definition av arbetslöshetens orsaker och åtgärder. Vi borde också inse att ingen vill vara arbetslös och att arbetslösheten inte definierar en person. Det här är något som vi alla borde omfatta medan vi är i arbetslivet och senast om vi hotas av arbetslöshet. Arbetslösheten kunde ses om en resurs och vara den bästa meriten i CV:n.

Nuförtiden är många mycket aktiva under sin arbetslöshet och dessutom blir allt fler arbetslösa allt oftare under sin karriär. Det ingen mening med att vi klandrar oss själva som nation och som individer. Arbetslösheten borde i stället ses som en möjlighet. Det är fullt möjligt att göra så, eftersom vi har ett täckande och väl fungerande system för utkomstskydd, som möjliggör en ny start eller flexibel fortsättning.

Petja Eklund

Specialexpert

Petja Eklund vid YTK har gjort tillräckligt många misstag för att kunna titulera sig specialexpert. Och visst är det något speciellt med att YTK har ett sådant renässansgeni som bloggar om vad som helst. Han skriver om fakta och analyser, men kan sällan låta bli att flika in små humoristiska inslag. Trots alla sina dygder slutar Eklund aldrig att försvara människan och det öppna samhället. Normer och institutioner finns till för medborgarna, aldrig tvärtom.